.

Jo, rubriken stämmer!
JAG LÄR MIG GÅ!
Alltså gå i Ronjas takt :-)

Har väl så smått börjat vänja mig vid att rundorna tar en evinnerlig tid. Men samtidigt så går Ronja betydligt bättre och något fortare än för några veckor sedan. De dagar jag ser att hon är piggare och mår bättre försöker jag även tvinga henne att gå något fortare (alltså nu snackar vi om något fortare än snigeltakt) för att hon ska känna att hon faktiskt kan. Precis samma sak som man tvingar nyopererade upp ur sängen fort som attan.

Men vad jag egentligen ville säga är att jag nu har vant mig vid att det inte går bättre och bättre för varje dag, som jag i min naivitet trodde att det skulle bli.
Ja visst, Ronja är mycket bättre.
Jag blir jätteglad och bloggar om hur pigg och uppåt hon har varit och så nästa dag kommer bakslaget. Hon är som en bromskloss och verkar inte tycka något är roligt.
Så nu har jag lärt mig att det går upp och ner även för henne. Och dagarna där hon verkar tycka livet är pest är inte så många längre, men de finns där. Och det är inte bara dagar, det kan vara vissa av promenaderna som är såna. Morgonrundan kan vara skit, men resterande rundor kan hon vara hur pigg o glad som helst.
Men så har jag även lärt mig att märker jag att hon är trött och nere så försöker jag gå många fler rundor men mycket kortare sträckor.

Det här är inget jag tycker kul. Själv blir jag väldigt stressad av att gå i detta tempo som vi gör nu. Men man får ta ett djupt andetag och tänka på Ronja och vad hon tycker är bra och på hennes bästa.

Jag är glad att hon nu ändå är så pass pigg och glad som hon är de flesta dagar <3