.

Ibland har man det faktiskt riktigt bra!
Som jag har det idag. Nåja, det började ju igår....
Dottern fick för sig att hon skulle baka. Sånt händer ibland här hemma. Och det är fördelen med att ha 2 döttrar. Dom gillar att baka och gör det ibland.
Nåväl, den ena dottern fick för sig att baka igår. Och inte bara en omgång, utan två omgångar bak. Småkakor och gifflar.
Småkakorna hade hon blivit inspirerad av TV-serien O.C. Så, TV är bra ibland. Kakorna hette på engelska, Forgotten Kisses och vi letade på nätet efter ett recept. Hittade ett tjugotal och de flesta hade ungefär samma ingredienser och jag tyckte dessutom att det verkade vara som våra svenska vanilj-drömmar. Men när vi hittade bilder på dom, så menade dottern på att dom såg inte alls ut som kakorna i O.C.
Nähä, leta och leta igen. Till slut hittade vi bilder på kakorna och därifrån hittade vi även receptet på Forgotten Kisses. Vi fick dock byta ut "chocolate kiss candy" mot något annat eftersom jag inte hittade något liknande i affären. Vi tog gräddkola istället.... mums!
Såhär blev dom:


Gifflarna var fyllda med skinka och kalkon-skinka och blev mycket goda:


Ibland är det härligt att vara mamma!

-------------------------------------------------------------------------------------------

Var ute en lång härlig runda i skogen med Ronja i förmiddags. Tyvärr fick man inte vara speciellt ensam där. Ibland får folk för sig att "nä nu är det vår, nu ska vi ut i skogen". Och en sån dag var det idag.
Jättemycket folk och hundar och folk som tydligen tränade hundar.
Folk som tränade hundar - insåg vi att där fanns.
När vi hade gått en bra bit i skogen upptäckte jag nämligen en vimpel. Såna vi brukar använda när vi lägger spår (eller inte jag, men alla jag tränar med). Gick lite till och hittade ytterligare vimplar. Ronja blev nyfiken och gick fram och nosade. Nåja, tänkte jag, hunden ska klara av spåret trots att vi gått ivägen där. Men jag lät inte henne nosa för mycket i spåret utan gick vidare. Efter några hundra meter till, hittade vi ytterligare en vimpel och jag såg att där låg en slutapport.
Blev nyfiken på om Ronja tänkte markera den eller inte, så jag stod kvar en liten bit ifrån den. Hon började nosa och betedde sig som om hon fått korn på något. Duktig vovve, tänkte jag, som fortfarande är intresserad av apporter trots att vi inte spårat på länge.
Sen stannade hon vid apporten och helt plötsligt står hon och äter någonting. OOOhhhh, shit..... det var hundgodis.
Stackars spår-hunden , Ronja har ätit upp hans belöning!!!! Hoppas husse/matte har mycket godis med sig i fickorna.

Det var kanske jättedumt av mig att låta henne gå fram där, men ibland är man bara så nyfiken på vad ens egen hund ska göra.  Och jag vet att Ronja är en sån fantastisk spårhund, så hon hade klarat denna störning. Hoppas den hunden är ganska avancerad och inte bryr som om Ronja-störningen.