.

Hade egentligen inte tänkt blogga på ett tag nu för jag tycker inte jag har så mycket att skriva om, men ville bara dela med mig av vad som hände mig idag.
Idag var jag och såg Mamma Mia på Malmö Arena, Percys skrytbygge i Hyllie.
Nåja, musikalen var helt underbar, precis som filmen, men på ett annat sätt. Här är man ju närvarande på ett helt annat vis än på en film. Artisterna var otroligt bra och kunde verkligen sjunka och dansa. Och musiken ska vi ju inte prata om, för det är för den man kommer dit. Super super super.
Men....
.....vad som var mindre bra, var att Malmö Arena kanske inte är riktigt färdigtbyggt än.

När vi kom dit såldes program för 100 kr!!! Hmmmm....., jag har nästan aldrig så mycket "lösa" pengar på mig, så inte denna gången heller. Och kort tog dom givetvis inte. Tänkte att det gör inget, jag går och tar ut pengar i en bankomat och köper program sen. Men tji fick jag, för bankomat fanns inte!!! Eller, dom trodde det fanns bankomat på Arenan men att den ännu inte var öppen eller färdigbyggd eller något sådant.

I pausen skulle vi köpa lite korv och dricka. Arenan har en massa "kiosker" där man kan handla både korv, hamburgare, dricka och godis. Jättebra. Och dom tog kort. Jag hade lite pengar i plånboken, men en korv med bröd, en hamburgare och en liten Loka kostade 90 kr!!!! Så det fick jag ta på kort.
Tänkte även köpa tröja i souverniren. Gick dit och skulle välja ut tröjor. Men, dom tog inte kort där, så vi fick gå därifrån igen. Tänkte att jag går till en av "korv-kioskerna" och tar ut pengar där. Men det gick inte heller. Man kunde bara betala med kort på exakt belopp.
Det kändes inte riktigt som en arena för stora evenemang.

Då ska jag berätta om något roligare istället (förutom föreställningen då).
När jag i andra "korv-kiosken" försökte få ut lite extra pengar till souvenir-tröja och blev nekad, tilltalade en äldre dam mig med; Nä men hej, det är ju du! Jag som är så himla dålig på att känna igen folk och fä i alla situationer blev helt ställd. Det här var ingen jag kände igen. Hon sa; Du bor i Genarp, det är jag med hunden! Och det hjälpte ju mig ännu mer. I Genarp bor ju ändå ganska många hundägare. Min hjärna arbetade febrilt och jag kom fram till att det nog var en granne till mig och en liten sheltie-hane, och det var det. Hon undrade om jag behövde pengar och jag förklarade situationen för henne med uteblivna automater och kortläsare. Hon erbjöd sig då att låna mig pengar. 500 kr!!!!
Detta är alltså ingen människa jag känner, jag har kanske pratat med henne 2 gånger när vi träffats med hundarna och jag vet ungefär var hon bor (tror jag)! Men jag tog tacksamt emot pengarna med orden; Du vet ju var jag bor, och tackade henne så mycket. Tröjorna var räddade.
Tänk att det finns så snälla och givmilda människor.
Tack tack tack och tusen tack!