.

Ibland undrar jag hur man är funtad.
Upp i ottan en lördag, när man egentligen bara vill få sova ut. Tittar ut och ser att det regnar MYCKET. Slänger i sig lite frukost, gör fika att ta med. Byltar på sig allehanda kläder som förhoppningsvis står emot regnet. Kör ut i skogen medan regnet tilltar. Allt detta för att träna spår med Ronja!!!!
Jo, det regnade mycket. Vi gick ut spåren och därefter brukar vi fika. Såg ut som en dränkt katt när jag gått ut spåret och när vi fikade satt vi ute i det härliga vädret och fikade. Ingen av oss ville sätta sig i bilen med de våta kläderna vi hade.
Det spåret jag lade gick dessutom genom ett vattensankt område som jag inte lyckades komma runt utan var tvungen att kliva rakt igenom. Måsta tacka Graninge extra för dessa fantastiska kängor som klarar sådan väta. Har nämligen inga stövlar.
I alla fall, gick spåret bra, både mitt och kamratens. Så det blev ändå en rätt lyckad förmiddag. Och kläderna klarade vätan bra. Lite våt var jag på fleece-byxorna jag hade under mina regnbyxor och något om ena foten. Men annars hade jag klarat mig. Men det var ju bara att ta av sig alla ytterkläder innan man satte sig i bilen för att köra hem.
Belöningen hemma var en mugg Blossa! Mums!

Det är rätt roligt vad hundarna är lika oss. Ja, jag menar då den som är förare av hunden. Idag tränade vi tillsammans med schäfern Jack och hans husse. Husse är en ganska sävlig och lugn typ. Jack är precis likadan. Tar det lilla lugna i spåret, men är väldigt noggrann. Han är ändå en schäfer.
Annat är det med Ronja. Hon är som ett yrväder i spåret, i alla fall i början, och jag måste hålla igen henne. Hon vill att det ska gå fort fort. Ändå är hon faktiskt noga. Inte för att jag tycker att jag själv är ett yrväder, men jag vill nog ändå att allt ska gå ganska fort. Där är nog mer fart i mig än i Jacks husse i alla fall.