.

Äntligen har jag nu i några dagar fått sova ordentligt, fått sova ut! Jag har tagit mitt beslut (tror jag) och det var inte så svårt. Jag mådde inte ens skit efteråt. Märligt! Förstår inte att jag hade så negativa tankar för en vecka sedan. Jag brukar ju alltid tänka positivt och framåt, och sällan se att det finns hinder ivägen. Men det var lite jobbigt ett tag. Men det har funkat nu och mina ledord; det ordnar sig, funkar igen!
Frid och fröjd och livet leker. Nåja, det var väl att ta till i överdrift, men det känns bra, i alla fall och det är ju det som är meningen.

Sen har jag ju Ronja att bekymra mig över. Men, det är roligt hur man är, eller hur jag är! Det första jag frågar när jag kommer hem är hur det är med Ronja, vem som varit ute med henne, om hon fått mat, när hon varit ute osv. Sen, kanske jag frågar om barnen är hemma och vad dom gjort i skolan och så. Ibland händer det t.o.m att jag frågar mannen hur han har haft det under dagen. Han tycker i alla fall att jag är märklig. Men, Ronja är mitt allt. Barnen växer och är nästan inte beroende av en alls. Och det vill man ju inte heller att dom ska vara. Men Ronja är alltid beroende av mig och kommer alltid att vara det. Hon är helt hjälplös utan mig (eller någon annan människa, för den delen) och behöver min omsorg. Vi har gått igenom så mycket, tränat så vansinnigt mycket, åkt Skåne runt på olika tävlingar och prov, mycket mycket har svetsat oss samman till ett så himla tajt team. Jag vet vad hon känner och tycker och vilket humör hon är på. Hon vet precis vad jag tycker och tänker och vad jag känner. Så det är klart att jag bryr mig om henne - mest! Och nu är hon dålig. Jag väntar fortfarande på provsvaren, jag vet att dom inte kommer förrän nästa veckan, men planerar redan för vad vi ska göra om det inte är borelia. Först och främst fler prover, såklart. Men sen få tid med en gång till sterilisering. Veterinären sa ju att det kunde vara hormonerna som ställer till det. Om 2-3 veckor är det dax för skendräktigheten och det ser jag inte fram emot.