Planskisser och Ronja
Planskisser i 3-D är ju min melodi nu för tiden.
Nja, jag gör ju mycket annat oxå, men känns som om det är mest planskisser och dom tar alltid längst tid.
Men idag var tufft.
Det var en hyfsat lätt skiss men tog ändå nästan hela dagen.
Ibland förstår jag inte varför det tar sån himla tid.
Jäkla planskisser. Massa pilleri är det. Och ibland bara jävlas det!
Och vad händer då? Jo, man spänner sig för att man försöker koncentrera sig ännu mer och så får man ont i nacke, rygg och ögon. Blääää...!
Sitter och kollar lite resor just nu till Thailand.
Vi är sugna, men Anders kan ju aldrig bestämma sig om vi ska åka eller inte.
När jag kollade flyg för 2 veckor sedan (flyg i maj månad) så var det ca 1000 kr billigare biljetter än nu!!!!!
Men nu trycker jag på ordentligt, för annars kommer vi inte iväg alls detta halvåret.
Men surt att man ska behöva betala så mycket mer bara för att herrn inte kan bestämma sig :-(
Ronja status
Jodå, det går framåt med Ronja.
Hon är nästan aldrig bromskloss på några rundor (stort framsteg).
Men hon är broskloss när hon vet att vi är på väg hem.
När vi var ute idag med henne så gick hon väl sådär en 10-15 meter bakom oss.
Helt plötsligt ser jag henne GALOPPERA framåt förbi oss!!!!
Det första jag tänker på då, såklart, är att hon fått nys på mat.
Och jodå, det hade hon!!! Gissa vad???
Majskort, havregryn och solrosfrön!!!!!
Snacka om att vara hungrig och desperat! *hahahahahahahaaaa...*
Lär mig gå!
Jo, rubriken stämmer!
JAG LÄR MIG GÅ!
Alltså gå i Ronjas takt :-)
Har väl så smått börjat vänja mig vid att rundorna tar en evinnerlig tid. Men samtidigt så går Ronja betydligt bättre och något fortare än för några veckor sedan. De dagar jag ser att hon är piggare och mår bättre försöker jag även tvinga henne att gå något fortare (alltså nu snackar vi om något fortare än snigeltakt) för att hon ska känna att hon faktiskt kan. Precis samma sak som man tvingar nyopererade upp ur sängen fort som attan.
Men vad jag egentligen ville säga är att jag nu har vant mig vid att det inte går bättre och bättre för varje dag, som jag i min naivitet trodde att det skulle bli.
Ja visst, Ronja är mycket bättre.
Jag blir jätteglad och bloggar om hur pigg och uppåt hon har varit och så nästa dag kommer bakslaget. Hon är som en bromskloss och verkar inte tycka något är roligt.
Så nu har jag lärt mig att det går upp och ner även för henne. Och dagarna där hon verkar tycka livet är pest är inte så många längre, men de finns där. Och det är inte bara dagar, det kan vara vissa av promenaderna som är såna. Morgonrundan kan vara skit, men resterande rundor kan hon vara hur pigg o glad som helst.
Men så har jag även lärt mig att märker jag att hon är trött och nere så försöker jag gå många fler rundor men mycket kortare sträckor.
Det här är inget jag tycker kul. Själv blir jag väldigt stressad av att gå i detta tempo som vi gör nu. Men man får ta ett djupt andetag och tänka på Ronja och vad hon tycker är bra och på hennes bästa.
Jag är glad att hon nu ändå är så pass pigg och glad som hon är de flesta dagar <3
JAG LÄR MIG GÅ!
Alltså gå i Ronjas takt :-)
Har väl så smått börjat vänja mig vid att rundorna tar en evinnerlig tid. Men samtidigt så går Ronja betydligt bättre och något fortare än för några veckor sedan. De dagar jag ser att hon är piggare och mår bättre försöker jag även tvinga henne att gå något fortare (alltså nu snackar vi om något fortare än snigeltakt) för att hon ska känna att hon faktiskt kan. Precis samma sak som man tvingar nyopererade upp ur sängen fort som attan.
Men vad jag egentligen ville säga är att jag nu har vant mig vid att det inte går bättre och bättre för varje dag, som jag i min naivitet trodde att det skulle bli.
Ja visst, Ronja är mycket bättre.
Jag blir jätteglad och bloggar om hur pigg och uppåt hon har varit och så nästa dag kommer bakslaget. Hon är som en bromskloss och verkar inte tycka något är roligt.
Så nu har jag lärt mig att det går upp och ner även för henne. Och dagarna där hon verkar tycka livet är pest är inte så många längre, men de finns där. Och det är inte bara dagar, det kan vara vissa av promenaderna som är såna. Morgonrundan kan vara skit, men resterande rundor kan hon vara hur pigg o glad som helst.
Men så har jag även lärt mig att märker jag att hon är trött och nere så försöker jag gå många fler rundor men mycket kortare sträckor.
Det här är inget jag tycker kul. Själv blir jag väldigt stressad av att gå i detta tempo som vi gör nu. Men man får ta ett djupt andetag och tänka på Ronja och vad hon tycker är bra och på hennes bästa.
Jag är glad att hon nu ändå är så pass pigg och glad som hon är de flesta dagar <3
Hunden gillar inte promenader!
Sen Ronja blev så himla kass i sin bakkärra så har hon inte alls tyckt det är kul att gå ut och gå!
Eller, det kanske inte är riktigt helt sant!
Förr när jag tränade Ronja och tävlade så tyckte hon det var urtrist att BARA gå ut en vanlig promenadrunda även om den alltid skedde i rask takt så jag oxå fick motion.
Sen jag slutade träna henne för ca 2 år sedan så har hon vant sig och tycker väl att rundorna är ganska kul dom med. Alltid pigg på att följa med ut och så, fast det är klart att i vissa fall har tempot varit väldigt långsamt från hennes håll. Men hon har tyckt om att komma ut!
Men nu!!!
Det syns på hela henne att hon inte tycker om att gå ut på promenader.
Visst, när vi ska ut och jag klär på mig hundkläderna så blir hon till sig och tycker det är jättekul, men det är nog mest för att hon vill följa med. Väl ut så blir det som en bromskloss och svanser bara hänger rakt ner.
Och alla som känner till något om labradorer vet att svansen alltid viftar! Tempot blir ju därefter oxå. Nu verkar hon absolut inte ha ont i benen och hon går ganska bra. Förstår att vi inte kan gå i rasande tempo som tidigare, men nu drar man runt henne i kopplet på hela rundan. Det känns jättejobbigt och trist! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Tar ibland med mig lite godis som jag slänger ut o hon får leta upp. Men med tanke på hennes tillstånd får hon inte äta så mycket. Hon ska bantas bantas och bantas.
Lite gurkbitar får hon dock söka ibland, men även det är mat!
Ny miljö funkar oxå ganska bra, men jag kan inte varje runda varje dag åka ut till nya ställen för att vi ska ut och gå.
Någon som har några bra tips på vad jag kan göra för att få Ronja att tycka promenaderna är roliga igen????
Just nu känns allt hopplöst. Man vill inte ha en hund som tappat suget på livet. Och den kan inte funka så att vi bara går ut precis de nödvändiga turerna och sen ligger hon bara och sover här hemma.
Höjdpunkterna i livet är fortfarande M A T!!! Och så vi! Och så bara hon vår vara med. Men det räcker inte. Hon måste få motion för att kroppen ska funka. Hon har även blivit så mycket mer "mammig" än tidigare. Alla som känner henne vet att hon alltid varit "mammig", men nu är det mycket värre!
Jag förstår ju att hon inte känner sig bra, att hon förmodligen känner att hon inte kan och orkar längre, men allt annat verkar ju funka bra nu när hon går på mediciner. Varför tycker hon inte om att gå ut????
Godissök
Eller, det kanske inte är riktigt helt sant!
Förr när jag tränade Ronja och tävlade så tyckte hon det var urtrist att BARA gå ut en vanlig promenadrunda även om den alltid skedde i rask takt så jag oxå fick motion.
Sen jag slutade träna henne för ca 2 år sedan så har hon vant sig och tycker väl att rundorna är ganska kul dom med. Alltid pigg på att följa med ut och så, fast det är klart att i vissa fall har tempot varit väldigt långsamt från hennes håll. Men hon har tyckt om att komma ut!
Men nu!!!
Det syns på hela henne att hon inte tycker om att gå ut på promenader.
Visst, när vi ska ut och jag klär på mig hundkläderna så blir hon till sig och tycker det är jättekul, men det är nog mest för att hon vill följa med. Väl ut så blir det som en bromskloss och svanser bara hänger rakt ner.
Och alla som känner till något om labradorer vet att svansen alltid viftar! Tempot blir ju därefter oxå. Nu verkar hon absolut inte ha ont i benen och hon går ganska bra. Förstår att vi inte kan gå i rasande tempo som tidigare, men nu drar man runt henne i kopplet på hela rundan. Det känns jättejobbigt och trist! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Tar ibland med mig lite godis som jag slänger ut o hon får leta upp. Men med tanke på hennes tillstånd får hon inte äta så mycket. Hon ska bantas bantas och bantas.
Lite gurkbitar får hon dock söka ibland, men även det är mat!
Ny miljö funkar oxå ganska bra, men jag kan inte varje runda varje dag åka ut till nya ställen för att vi ska ut och gå.
Någon som har några bra tips på vad jag kan göra för att få Ronja att tycka promenaderna är roliga igen????
Just nu känns allt hopplöst. Man vill inte ha en hund som tappat suget på livet. Och den kan inte funka så att vi bara går ut precis de nödvändiga turerna och sen ligger hon bara och sover här hemma.
Höjdpunkterna i livet är fortfarande M A T!!! Och så vi! Och så bara hon vår vara med. Men det räcker inte. Hon måste få motion för att kroppen ska funka. Hon har även blivit så mycket mer "mammig" än tidigare. Alla som känner henne vet att hon alltid varit "mammig", men nu är det mycket värre!
Jag förstår ju att hon inte känner sig bra, att hon förmodligen känner att hon inte kan och orkar längre, men allt annat verkar ju funka bra nu när hon går på mediciner. Varför tycker hon inte om att gå ut????
Godissök
Statusuppdatering om Ronja
Efter att ha haft en skitjobbig vecka, både jag och Ronja, så verkar det nu som om hon går något bättre.
Fram tills igår har hon haltat jättemycket och det ena bakbenet har vikit sig hela tiden.
Visst har det varit lite lite bättre och det har märkts att medicinen hon fick har verkat.
Hon verkar nämligen inte ha så ont längre, men det spelar ju ingen roll ifall benen inte klarar av att hålla uppe kroppen. Men det är ju klart när veterinären vred och böjde hennes ben måste det ju påverka henne på något sätt och det tar väl lite tid för lederna att återhämta sig efter den behandlingen även om dom inte blir bra!
De senaste dagarna har jag bara gått pyttesmå rundor med henne som i normala fall tar ca 5 minuter, men nu tagit upp emot en halvtimme. Så långsamt har det gått.
Men idag kunde jag för första gången ta 3 lite längre rundor och hon såg ändå likadan ut efter varje runda :-)
Alltså med lite längre rundor menar jag en runda som i normala fall tar 10 minuter men som nu tar 20 minuter. Men det visar ju ändå på att hon går något bättre och fortare. Och som sagt, så går hon likadant även när hon legat o vilat sig efter rundorna och det är ett stort framsteg.
Jag vill nu vänta ytterligare en vecka för att se om gången blir något mer bättre innan jag kontaktar veterinären igen. För som hon går nu, trots att det är bättre, kommer hon inte att få något fullgott liv och kan inte heller bygga muskler. Hon går för dåligt för det och benen viker sig för mycket. Men kanske kanske kan det bli ytterligare något bättre.
Bara för 3 veckor sedan såg hon ut såhär:
Min lilla älskade fina vofsing <3 har hittat en stor vinge på golfbanan :-)
Veterinärbesöket
Idag var jag ju hos veterinär med Ronja. Det var väl både positivt och negativt.
Ronja börjar ju bli en gammal hund, 10 år, trots att många labbar kan blir betydligt äldre än det, så kommer i alla fall krämporna nu!
Vad som framkom av besöket, utan att veterinären röntgade, var att Ronjas högra höftled/höft är helt kass och att ledbanden i vänstra knäet bak är kasst. Det betyder att hon oftast haltar på bägge bakbenen :-(
En operation på tex ledbanden är både dyr, komplicerad och svår och skulle bara medföra att man belastar det andra bakbenet ännu mer och det skulle bli mycket värre. Så enda återstående alternativet för att få Ronja att fungera någorlunda okej det är att medicinera. Och sånt gillar jag inte! Jo, om det är för en kort tid, men att hon ska leva med medicinerna resten av livet, gillar jag inte.
Men vad ska man göra?
Det är klart jag tar tag i de halmstråna som finns tillgängliga!
Så nu fick hon utskrivet anti-inflammatoriska tabletter att ta varje dag samt att vi ska fortsätta med glukosaminen och lägga till fettsyror i maten (Omega-3).
Nu på kvällen är hon fortfarande fruktansvärt halt efter att veterinären böjt på benen i alla möjliga och omöjliga vinklar :-(
Men hoppas på att hon redan imorgon är lite piggare med medicinerna.
Ronja börjar ju bli en gammal hund, 10 år, trots att många labbar kan blir betydligt äldre än det, så kommer i alla fall krämporna nu!
Vad som framkom av besöket, utan att veterinären röntgade, var att Ronjas högra höftled/höft är helt kass och att ledbanden i vänstra knäet bak är kasst. Det betyder att hon oftast haltar på bägge bakbenen :-(
En operation på tex ledbanden är både dyr, komplicerad och svår och skulle bara medföra att man belastar det andra bakbenet ännu mer och det skulle bli mycket värre. Så enda återstående alternativet för att få Ronja att fungera någorlunda okej det är att medicinera. Och sånt gillar jag inte! Jo, om det är för en kort tid, men att hon ska leva med medicinerna resten av livet, gillar jag inte.
Men vad ska man göra?
Det är klart jag tar tag i de halmstråna som finns tillgängliga!
Så nu fick hon utskrivet anti-inflammatoriska tabletter att ta varje dag samt att vi ska fortsätta med glukosaminen och lägga till fettsyror i maten (Omega-3).
Nu på kvällen är hon fortfarande fruktansvärt halt efter att veterinären böjt på benen i alla möjliga och omöjliga vinklar :-(
Men hoppas på att hon redan imorgon är lite piggare med medicinerna.
Ronja till veterinär!
Efter att under 1,5 veckas tid försökt öka dosen av glukosamin till Ronja för att se om det hjälper mot hennes höft/ledproblem, så har jag nu gett upp.
Ronja och jag när vi tagit emot priser från uppfödaren när Ronja var 3 år :-)
Ringde och bokade tid hos veterinär till på onsdag.
Den ökade dosen glukosamin har hjälpt men inte alls mycket. Och mer vågar jag inte öka den, bättre att hon nu kommer under professionell vård.
Det är så fruktansvärt jobbigt att se på henne när hon knixande går på promenad eller allra värst när hon reser sig efter att ha legat och bakbenet bara viker sig under henne :-(
Och nu har jag upptäckt ytterligare en knuta på frambenets skuldra. Verkar oxå vara en fettknuta, men nu har hon minst 5 knutor. Får be dom titta på dom oxå när jag ändå är där.
Ronja och jag när vi tagit emot priser från uppfödaren när Ronja var 3 år :-)
The Adjustment Bureau
Efter min hemska migrän-dag igår, så blev jag liiiite piggare på kvällen och vi bestämde oss för att gå på bio.
Vi ville se den nya Matt Damon-filmen "The adjustment bureau".
Vi provade för första gången bion på Entré i Malmö och det var ju bara helt super :-) 5 biostolar för bara bian!
Bra parkeringsmöjligheter, lätt att ta sig dit, om vi hade tagit bussen stannar den precis utanför, fin salong med otroligt bra bio-stolar och välidgt gott om benutrymme.
Men sen är det ju som på alla andra biografer;
- lång kö till biljettköp (ja, vi skulle köpa via hemsidan men var lite i tidsnöd) och bara 2 kassor öppna :-(
- lång kö till biljettuthämningen (automaterna, om man nu köpt via nätet) där, som vanligt, den ena automaten var sönder
- kändes inte som om dom hade surround-ljud, men jag kan ha fel
Annars var filmen väldigt bra. Väldigt annorlunda, annorlunda story, men mycket tänkvärd! En kanon-film, 4 biostolar av mig :-)
Ronja har ont :-(
Just nu är det inte kul att se Ronja.
Hon verkar ha stora problem med sina höfter.
Nästa vecka blir det veterinären!
Men det är mest på kvällarna problemen syns. Efter att hon legat och ska resa sig hänger inte det ena bakbenet med. Det ser helt avdomnat ut. Hon kan inte stödja på det och försöker hon så liksom "ramlar" benet in under henne! Märker även när vi är ute att hon inte går/travar rent. Det går inte riktigt att avgöra vilket ben hon haltar på men jag tror att det är bägge bakbenen och att det därför ser konstigt ut.
Jag har ökat dosen av glukosamin nu, men det verkar inte göra någon nytta, så jag får väl åka till veterinären med henne och få något annat utskrivet. Denna vintern har oxå varit lång och kall och tror det påverkar hennes leder mycket.
När man har ett hund som man vet inte lever lika länge som oss så är det just sånt här man bävar för när det blir gamla. Man vill ju inte att de ska vara sjuka och lida och ha ont. Dessutom är det vår skyldighet att se till att dom inte gör det, på ett eller annat sätt.
Uppdatering om Ronja kommer när jag pratat med veterinären!
--------------------------------------------------------------------------------
Häromdagen gjorde jag en himla god lax-rätt som jag bara måste dela med mig av här. Receptet är hämtat från Fredrik Paulúns bok "Paulúns GI-månad" och ska då vara nyttigt och med lågt GI. Däri finns fantastiskt många goda rätter som jag ofta lagar till oss. Många goda soppor och Thai-mat :-)
Rårissallad med japanska laxkuber - 2 portioner
1,5 dl råris (jag hade inte det hemma så jag tog Kamutvete istället)
300 gr laxfilé som skärs i kuber (ben- och skinnfria)
Teriyakisås
Furikake alt. sesamfrön
8 körsbärstomater, halverade
1/2 röd paprika, tärnad
1/2 grön paprika, tärnad
en bit zucchini, tärnad
1/2 liten rödlök finhackad
1,5 msk olivolja
1/2 msk balsamvinäger
örtslat
(sambal olek efter smak)
Koka riset och låt det sedan kallna.
Häll teriyakisås på en tallrik och doppa laxkuberna i den. Strö furikake/sesamfrön på kuberna. Stek dom i ugnen på 200 graders värme i ca 15 minuter.
Blanda det kalla riset med grönsakerna och häll över oljan och vinägern. Smaka av med lite örtsalt.
(Jag blandade även riset med sambal olek eftersom vi vill ha lite sting i maten och det blev supergott).
Servera rårissalladen i en grund salladsskål med de varma laxkuberna överst.
Gott och enkelt! Smaklig spis!
Hon verkar ha stora problem med sina höfter.
Nästa vecka blir det veterinären!
Men det är mest på kvällarna problemen syns. Efter att hon legat och ska resa sig hänger inte det ena bakbenet med. Det ser helt avdomnat ut. Hon kan inte stödja på det och försöker hon så liksom "ramlar" benet in under henne! Märker även när vi är ute att hon inte går/travar rent. Det går inte riktigt att avgöra vilket ben hon haltar på men jag tror att det är bägge bakbenen och att det därför ser konstigt ut.
Jag har ökat dosen av glukosamin nu, men det verkar inte göra någon nytta, så jag får väl åka till veterinären med henne och få något annat utskrivet. Denna vintern har oxå varit lång och kall och tror det påverkar hennes leder mycket.
När man har ett hund som man vet inte lever lika länge som oss så är det just sånt här man bävar för när det blir gamla. Man vill ju inte att de ska vara sjuka och lida och ha ont. Dessutom är det vår skyldighet att se till att dom inte gör det, på ett eller annat sätt.
Uppdatering om Ronja kommer när jag pratat med veterinären!
--------------------------------------------------------------------------------
Häromdagen gjorde jag en himla god lax-rätt som jag bara måste dela med mig av här. Receptet är hämtat från Fredrik Paulúns bok "Paulúns GI-månad" och ska då vara nyttigt och med lågt GI. Däri finns fantastiskt många goda rätter som jag ofta lagar till oss. Många goda soppor och Thai-mat :-)
Rårissallad med japanska laxkuber - 2 portioner
1,5 dl råris (jag hade inte det hemma så jag tog Kamutvete istället)
300 gr laxfilé som skärs i kuber (ben- och skinnfria)
Teriyakisås
Furikake alt. sesamfrön
8 körsbärstomater, halverade
1/2 röd paprika, tärnad
1/2 grön paprika, tärnad
en bit zucchini, tärnad
1/2 liten rödlök finhackad
1,5 msk olivolja
1/2 msk balsamvinäger
örtslat
(sambal olek efter smak)
Koka riset och låt det sedan kallna.
Häll teriyakisås på en tallrik och doppa laxkuberna i den. Strö furikake/sesamfrön på kuberna. Stek dom i ugnen på 200 graders värme i ca 15 minuter.
Blanda det kalla riset med grönsakerna och häll över oljan och vinägern. Smaka av med lite örtsalt.
(Jag blandade även riset med sambal olek eftersom vi vill ha lite sting i maten och det blev supergott).
Servera rårissalladen i en grund salladsskål med de varma laxkuberna överst.
Gott och enkelt! Smaklig spis!
Är man lat ska man inte ha hund!
Idag har varit en riktig skitdag!
Halv storm, nordanvind = svinkallt ute, några minusgrader, snöfall och allmänt urtrist väder.
Att gå ut med hunden är inte något man glädjs åt, men något som MÅSTE göras!
Och som mångårig hundägare så är min uppfattning den att vad det än är för väder så måste hunden ut
I princip hur du själv än mår måste hunden ut.
Hunden har inte valt att få komma till dig som familj, den kanske hade valt något bättre om den själv fick välja.
Och vad jag menar med att hunden måste får komma ut är att den måste komma ut och få något typ av motion. Motion kan ju vara olika saker för olika raser och olika personer. Den kan få komma ut och springa med sin förare, den kan få utföra någon typ av tankearbete där hjärnan får "motionera" eller t.o.m både och.
Jag tror att de allra felsta hundar i Sverige får komma ut på flera promenader under en dag med sin förare. Själv anser jag att minst 2 timmar om dagen (uppdelat hur man vill) är minimum för de flesta hundar.
Sen så får man ju anpassa allt efter ras, ålder, förarens möjligheter, hundens hälsa, förarens hälsa osv, men generellt tycker jag det.
Nu under vintern har det varit jättesvårt med långa rundor när snön legat i höga drivor. Har man dessutom en hund som Ronja som har fel på höfterna blir drivorna och stora snöhögar jobbiga och då får man givetvis anpassa motionen till rådande omständigheter.
MEN jag tycker inte blåst ingår under begreppet "rådande omständigheter" om inte hunden är så liten att den flyger bort.
Jag och Ronja var ute en långrunda nu på eftermiddagen. Själv hade jag klätt på mig massor med kläder för jag fryser som faaan. Jag är förkylld och nyser hela tiden och vill helst inte vara ute. Men Ronja hade varit ensam några timmar och bara varit ute en halvlång runda på morgonen.
När jag är på väg hem från rundan passerar jag en stor och mycket fin hundgård. Där satt en hund!
Ingen förare syntes till!
I slutet av hundgården, på vägen står dock en bil med motorn igång.
Jag vet inte, men jag misstänker att föraren satt i bilen medan hunden "motionerades"!!!!
Alltså, jag säger bara; vad finns det för människor? Hur är dom funtade? Och farmförallt; varför har dom hund???
Tror dom verkligen att hunden får motion. Visst var det en stor hundrastgård, men det är väl ingen som verkligen tror på att hunden motionerar sig själv i den????
Jag tycket jättesynd om hunden och när den såg oss gå förbi blev den jätteglad och sprang fram och tillbaka längs staketet.
Tilläggas kan att det såg ut att vara någon typ av labradorkorsning eller jakt-labbe, alltså en hund som kräver ganska mycket motion och hjärngympa för att må riktigt bra.
När man ser Cesar Millans hundprogram undrar man ofta hur amerikanare är funtade eftersom de flesta av de hundar han "hjälper" inte alls blir motionerade och att vi här i Sverige förstår lite mer om hundhållning, men så fel man kan ha.
Gissa om man känner sig uppgiven ibland.
Halv storm, nordanvind = svinkallt ute, några minusgrader, snöfall och allmänt urtrist väder.
Att gå ut med hunden är inte något man glädjs åt, men något som MÅSTE göras!
Och som mångårig hundägare så är min uppfattning den att vad det än är för väder så måste hunden ut
I princip hur du själv än mår måste hunden ut.
Hunden har inte valt att få komma till dig som familj, den kanske hade valt något bättre om den själv fick välja.
Och vad jag menar med att hunden måste får komma ut är att den måste komma ut och få något typ av motion. Motion kan ju vara olika saker för olika raser och olika personer. Den kan få komma ut och springa med sin förare, den kan få utföra någon typ av tankearbete där hjärnan får "motionera" eller t.o.m både och.
Jag tror att de allra felsta hundar i Sverige får komma ut på flera promenader under en dag med sin förare. Själv anser jag att minst 2 timmar om dagen (uppdelat hur man vill) är minimum för de flesta hundar.
Sen så får man ju anpassa allt efter ras, ålder, förarens möjligheter, hundens hälsa, förarens hälsa osv, men generellt tycker jag det.
Nu under vintern har det varit jättesvårt med långa rundor när snön legat i höga drivor. Har man dessutom en hund som Ronja som har fel på höfterna blir drivorna och stora snöhögar jobbiga och då får man givetvis anpassa motionen till rådande omständigheter.
MEN jag tycker inte blåst ingår under begreppet "rådande omständigheter" om inte hunden är så liten att den flyger bort.
Jag och Ronja var ute en långrunda nu på eftermiddagen. Själv hade jag klätt på mig massor med kläder för jag fryser som faaan. Jag är förkylld och nyser hela tiden och vill helst inte vara ute. Men Ronja hade varit ensam några timmar och bara varit ute en halvlång runda på morgonen.
När jag är på väg hem från rundan passerar jag en stor och mycket fin hundgård. Där satt en hund!
Ingen förare syntes till!
I slutet av hundgården, på vägen står dock en bil med motorn igång.
Jag vet inte, men jag misstänker att föraren satt i bilen medan hunden "motionerades"!!!!
Alltså, jag säger bara; vad finns det för människor? Hur är dom funtade? Och farmförallt; varför har dom hund???
Tror dom verkligen att hunden får motion. Visst var det en stor hundrastgård, men det är väl ingen som verkligen tror på att hunden motionerar sig själv i den????
Jag tycket jättesynd om hunden och när den såg oss gå förbi blev den jätteglad och sprang fram och tillbaka längs staketet.
Tilläggas kan att det såg ut att vara någon typ av labradorkorsning eller jakt-labbe, alltså en hund som kräver ganska mycket motion och hjärngympa för att må riktigt bra.
När man ser Cesar Millans hundprogram undrar man ofta hur amerikanare är funtade eftersom de flesta av de hundar han "hjälper" inte alls blir motionerade och att vi här i Sverige förstår lite mer om hundhållning, men så fel man kan ha.
Gissa om man känner sig uppgiven ibland.
